Svensk flyktingpolitik har under de senaste trettio åren gått från pragmatism till moralism, från restriktivitet till generositet och drömmen om att vara ett föredöme för andra länder. Henrik Emilsson skriver om svensk flyktingpolitik från 1980-talet till i dag.
Just nu ställer sig nog många frågan: Varför Sverige? Hur kommer det sig att människor från Asien, Afrika och Mellanöstern tar sig genom hela Europa till just Sverige? I denna essä ska jag ge några svar på denna fråga.
Först är det lämpligt att ge en översiktlig bild av antalet asylsökande. Sverige, med knappt två procent av EUs befolkning, har sedan 2010 tagit emot drygt 12 procent av alla asylansökningar inom EU. Sverige har visserligen ända sedan 80-talet varit ett populärt land att söka skydd hos, men över tid har det blivit allt vanligare att söka sig just hit. Under 90-talet kom t.ex. knappt fem procent av de asylsökande till Sverige. När det gäller de ensamkommande barnen är utvecklingen ännu mer dramatisk. Under mitten av 00-talet sökte sig omkring fem procent av de ensamkommande till Sverige. Sedan 2012 är det ungefär var tredje. Det första konstaterandet är därför att Sverige skiljer ut sig i en Europeisk jämförelse, och att de stora skillnaderna mellan Sverige och andra länder har skett ganska nyligen.
